Blogguppgift C: Journalistik som tar plats
Jag har läst "Bokhandlaren i Kabul" av den norska journalisten Åsne Seierstad. Våren 2002 flyttade Åsne in hos familjen Khan (fiktivt namn) och levde tillsammans med dem under ett par månader.
Boken börjar som ett dokumentärt reportage där författaren belyser Afganistans historia, vilket för övrigt var väldigt allmänbildande. Därefter övergår den till en mer skönlitterär form där läsaren får följa familjemedlemmarna i deras vardag. Genom hela boken osynliggör författaren sig själv (förutom i förord och efterord) och berättar bara familjens historia.
Detta gör att jag ifrågasätter trovärdigheten i hennes historia. Händelserna känns trovärdiga men hur vet jag att det verkligen har hänt? Åsne har valt att ge personerna i berättelsen anonymitet vilket gör det ännu svårare att kontrollera av om hennes uppgifter verkligen stämmer. Som läsare får jag helt enkelt lita på Åsne och hennes sanning.
Historien är medryckande och skriven på ett rakt och enkelt språk. Som jag nämnde tidigare är boken ett litterärt reportage och kan klassas som "ny journalistik" eller "New Journalism", ett begrepp som myntades av Tom Wolfe 1973. Denna typ av journalistik kännetecknas just av att klassisk reportagestil blandas skönlitterärt språk.
Jag är dock kritisk till att Åsne använder sig av den här stilen eller formen. Varför fokuserade hon inte på att göra en ren skönlitterär bok istället? Åsne har en stark historia, jag tror inte att hon hade förlorat särskilt mycket på ge ut den som en roman. Tvärtom. Se bara på Khaled Hossein,författaren bakom bästsäljarna "Flyga drake" och "Tusen strålande solar" (två historier som båda utspelar sig i Afghanistan). Ett annat alternativ hade varit att göra om boken till en ren reportagebok. Om boken hade varit i mer klassisk journalistikanda med intervjuer, citat och författarens egna beskrivningar/tolkningar av hur hon upplevt tiden i Kabul så tror jag att sanningshalten i hennes historia definitivt hade ökat.
Hur reagerade då huvudpersonen själv på Åsne Seierstads berättelse? Bokhandlaren Shah Muhammed Rais gillade inte alls Åsnes historia, han ansåg att boken var för starkt vinklad och innehöll lögner. Och som svar på Åsnes skildringar av honom skrev han sin egen version, "Det var en gång en bokhandlare i Kabul" (utkom i Norge september 2006).
Ja, så kan det gå.
Hej Jessica! Vilket bra och intressant blogginlägg du skrivit och jag håller med dig om allt! För även om Seierstad är så gott som osynlig boken igenom så är det hon som regisserar dramat. Och någonstans spricker trovärdigheten för jag är inte övertygad.
Helena Jonsson
Ps. Jag hittade bara två kursare att ge kommentarer till så du fick bli den tredje.
Jag håller inte med dig i din kritik att hon skulle ha valt att skriva en skönlitterär bok. Boken kom ut 2002, året efter attackerna mot World Trade Center och Pentagon. Att Åsne valde att skriva som hon gjorde var att ge en annan bild än vad USA och den amerikanska presidenten gjorde vid den tiden. Den var politiskt viktig på det sättet. I dag har politiken lugnat ner sig lite och Flyga Drake och Tusen Strålande Solar kan ta mer plats men 2002 tror jag att det var vitalt att ha en bok som Åsnes.
Jag tycker nog att din kritik är befogad. Jag tycker själv att det här luddiga området mellan ren skönlitteratur och reportage är lite för dimmigt. Hur ska man kunna veta vad som är fakta och vad som är författarens egna formuleringar.
Om jag läser en historia som hävdas vara sann så vill jag skapa mina egna åsikter.
Tyvärr tror jag att rena reportageböcker tappar en hel del läsare då de kan vara tunghanterade. Det kanske är bättre att allmänheten lär sig något av de här mittemellanböckerna istället för att läsa helt påhittade berättelser.
Ha en bra dag
